Växtföljd, eller växelbruk är två ord för samma sak och används för ettåriga växter.
Fleråriga, perenna grönsaker som rabarber, sparris mfl. odlas utanför växelbruket.
Fleråriga, perenna grönsaker som rabarber, sparris mfl. odlas utanför växelbruket.
När samma växtslag odlas på samma plats under flera år uppstår det som brukar kallas jordtrötthet (se artikel Vad är jordtrötthet?) samtidigt som skadegörare och sjukdomar som är växtspecifika växer till i jorden.
Jordens förmåga att behålla näring och struktur avtar med sämre odlingsresultat och svagare och sämre utvecklade växter till följd.
I växelbruket där växtfamiljerna roteras i en fyraårig cykel utnyttjas de olika växternas egenskaper. Jordens näringsbalans optimeras och risken för skadegörare minimeras.
Metoden med växelbruk fungerar likadant i pallkragens lilla format som i bondens fältodling på flera hektar.
Fördelar med växelbruk
Genom växelbruket utnyttjas enskaper hos de olika växtslagen samtidigt som tillväxtmiljön för skadegörare försämras.
Näring och struktur
Kålväxter är näringskrävande, dill är känslig för sjukdomar. Potatis har rötter som luckrar på djupet medan sallat håller sig i översta jordskiktet.
Baljväxter binder kväve i jorden som nästa omgång växter kan tillgodogöra sig.
Baljväxter binder kväve i jorden som nästa omgång växter kan tillgodogöra sig.
Ohyra och skadegörare
Växter i samma familj drabbas ofta av samma slags skadegörare som nematoder, parasiter, bakterier och svampar. Genom att byta växtplats minskar mängden skadegörare då de hindras från att utvecklas och öka i jorden över en längre period.
Fyra växtslag som byter plats
Med rotation kommer växtslagen från olika familjer att byta plats så att till exempel de näringskrävande kålväxterna odlas efter de näringsgivande ärtväxterna.
En enkel metod att få ordning på växelbruket är att dela in odlingen i fyra grupper.
I varje grupp odlas av växter med liknande egenskaper och familjetillhörighet.
Varje år byter man plats enligt ett roterande schema så att grupp 2 odlas där grupp 1 odlades förra året osv.
Grupp 1: Växter som tillför näring
Baljväxter samt klöverväxter som ofta används för gröngödsling omvandlar med hjälp av bakterier kvävet i luften så att det blir tillgängligt i jorden.
Låt växtdelar ligga kvar och mylla ner i jorden inför nästa säsong.
Låt växtdelar ligga kvar och mylla ner i jorden inför nästa säsong.
Grupp 2: Näringskrävande växter
Hit hör alla sorters kålväxter inklusive rädisa, majrova, mizuna och kålrabbi samt gurkväxter som gurka, squash, pumpa och melon.
Växter i grupp 2 utnyttjar det kväve som baljväxterna berikat jorden med föregående år.
Grupp 3: Växter med medelstort näringsbehov
Lökväxter, rotfrukter, bladgrönsaker som sallat, mangold, och spenat samt persilja, dill och fänkål har ett medelstort näringsbehov och endast ett litet behov av kväve som avges i grupp 1.
Denna grupp passar därför bra att odlas efter de näringskrävande växterna.
Denna grupp passar därför bra att odlas efter de näringskrävande växterna.
Grupp 4: Växter med litet näringsbehov
Potatis har ett lågt näringsbehov och kan tillsammans med snabbodlade köksväxter som sallat och rädisor odlas i grupp 4.
Extra försiktighet kring odling av kålväxter
Kålväxterna kan drabbas av flera allvarliga jordbunda sjukdomar, varav den värsta är klumprotsjuka, en svamp vars sporer överlever i jorden i flera år.
Svampen gynnas särskilt av fuktiga jordar med lågt pH-värde, där kålväxter inte bör odlas på samma plats oftare än vart sjätte år.
Var därför uppmärksam om du ser tecken som tyder på detta problem och flytta ut kålväxterna till en sexårig rotationscykel för att undvika fortsatta problem.
Foto: Karin Elmberg, Linda Sandström och Karin Tanner-Malmén
